Huvudet På Spiken

Denna kväll bjöd på en mycket bra föreläsning vid namn ”Sociala medier och politisk aktivism”. Den fick mig att tänka till, och nu ska vi se om jag kan få ner mina funderingar och slutsatser på pränt.

Den Arabiska våren spred sig som en löpeld år 2011. En av anledningarna var, enligt doktorand Tina Askanius, tillgången till Facebook, Twitter och Youtube där politiska budskap kunde spridas. Detta fick mig att fundera. Om ovan nämnda medier kan ha ett så stort inflytande på den Arabiska halvön, hur ska vi i Sverige kunna förändra vår politiska situation med hjälp av sociala medier? För människorna på den Arabiska halvön är användandet av Facebook, Twitter och Youtube ett sätt att trotsa de så hårt styrande regimerna. Användandet av dessa medier ses som ett sätt att kämpa för frihet, demokrati och rättvisa.

För vår del är användandet av Facebbok, Twitter, Youtube och diverse bloggar så självklart att vi inte ens reflekterar över att vi har möjlighet att vara online dygnet runt. Dessa medier har blivit så självklara att vi inte tänker på vilken nytta de gör i andra länder. Vi har inte samma problem som exempelvis de på den Arabiska halvön, men många av oss har en vilja att förändra vår nuvarande politiska situation. Hur kan vi få fram vårt budskap i medier, och vilka medier ska vi använda? Jag känner mig så maktlös, för vi har verkligen överanvänt dessa medier. För, ärligt talat, Twitter är ett ställe att skriva ner sina roliga one-liners, de flesta bloggar berättar bara vad ”författaren” ägnat sig åt en vanlig tisdag, Youtube är ett ställe där man kan titta på roliga kattklipp och Facebook är klubben för inbördes beundran.

Vart ska vi vända oss för att nå fram till den breda massan med vårt politiska budskap? Hur ska vi använda de medier som redan är överanvända? Och vilka alternativ finns det till de i texten nämna medierna? Finns det några alls?

Dessa frågor gör mig förvirrad och jag tvivlar starkt på att vi kan ge upphov till en politisk förändring genom dessa medier. Ska det vara såhär?

Nu är väntan äntligen över för er, alla mina trogna bloggläsare (jag skojar bara, jag har inga trogna läsare), nu ska Emma börja blogga igen! Och anledningen till detta mirakel? Jag har verkligen ingen aning. Varför bloggar människor överhuvudtaget? Ja, denna fråga lämnar jag obesvarad medan jag raskt går över till att uppdatera er om vad som har hänt i mitt liv.

Jo, jag har…

• Slutat på kemiteknik
• Haft ett break down över att jag inte kom in i Linköping
• Jobbat som volontär två månader i Frankrike (två månader som för övrigt förändrade mitt liv)
• Flyttat tillbaks till Sävsjö tillfälligt
• Jobbat på förskola, fritids och gymnasiet
• Börjat gilla barn
• Blivit politiskt aktiv i SSU
• Börjat engagera mig i kyrkan igen genom att hjälpa till i caféet på fredagar och vara med på tjejmåndagarna
• Börjat träna

Jag var i Göteborg förra veckan och skrev en mattetenta som jag råkat halka efter med, och jag ska ju inte förneka att jag saknar Göteborg (har till och med börjat älska Håkan Hellström för att min längtan är så stor). Jag saknar ju min lägenhet och alla mina saker i den, min stekgryta, mina böcker, min radio, mitt nintendo 8-bitars och min lp-spelare. Dock så vet jag att jag kommer komma tillbaks, någon gång. När det blir? Ja, den som lever får se.

Haha, jag är sämst. Hur svårt kan det vara att skriva ett par rader varje vecka egentligen? Tydligen jäkligt svårt eftersom jag inte klarar av det. 

För en vecka sen åkte jag tillbaks till Göteborg för att möta våren. Eller ja, för att sitta inne och plugga för att klara vårens tentor, men jag låtsas att det är samma sak så mår jag lite bättre. Hade i alla fall ett härligt låångt jullov hemma i Sävsjö. Träffade alla mina kompisar, släkten och diverse andra känningar. Nu är jag som sagt tillbaks och jag är taggad till tänderna. Jag ska klara denna termin, den sista på kemiteknik.

På tal om skola och plugg, jag har funderat lite över begreppet ”smarthet”. Är den som är bäst på alla tentorna smartast? Eller den som är mest allmänbildad? Kanske är det den som bäst kan hantera andra människor? På något vis gör just ordet ”smart” mig lite illa till mods. Vi är alla olika, och har därför olika förutsättningar och möjligheter att vara just smarta. Vissa är väldigt duktiga på musik, andra kan hantera djur, några får femmor på alla tentor och vissa skulle vinna ”På Spåret” utan några som helst problem. Så, vad jag funderar över är vilken slags ”smarthet” som är mest värdefull. Är det att kunna lite om mycket, att naila varenda tenta eller att vara en fantastisk medmänniska? Jag antar att det är olika beroende på vilken situation du befinner dig i. På Chalmers exempelvis, då skiter ju examinatorn i om du är social eller inte. Han/hon kräver bara att du ska klara tentan, spelar ingen roll om du är ett svin eller översittare. Däremot, kommer denna person ut i arbetslivet så kommer inte dens beteende att funka. Då krävs det att man är social och kan samarbeta. Skulle du tävla i ”Vem vet mest?” så spelar det ingen roll om du har en Chalmersexamen, den kommer du inte långt med i tävlingen i alla fall. Och ska du skaffa hund eller har häst så skiter väl de i hur hög utbildning du har.
Funderar jag mer kommer jag bara trassla in mig i min egen tankegång, så nu får det vara bra för idag.  
 

Dagens visdomsord
Lycka är att ha en stor, kärleksfull, omtänksam och släktkär familj i en annan stad.
                                                                           
                                                                              /George Burns

För en vecka sedan fyllde hon 50 år. Kvinnan, som till synes livlös satt på bussen vid Fyrktorget då jag steg på. Om man tittade riktigt noga kunde man dock se hur bröstkorgen sakta hävda sig upp, och ner. Så andades, det gjorde hon. ”Skönt”, tänkte jag. ”Hon har väl bara råkat somna.” Jag tittade ner på mina händer för att inspektera ett hål i mina vantar, och då jag sedan tittar upp står busschauffören vid kvinnan. Han ruskar om henne frågar hur hon mår, men hon vaknar inte. Han ruskar om henne igen, men kvinnan är inte kontaktbar. Nu har bussen hunnits fylla på, det är dags för bussen att avgå. ”Ska jag ringa 112?” Förvånad över mig själv halar jag fram telefonen ur fickan. ”Ja, gör det” säger busschauffören. Jag knappar in numret med van hand. Jag har ringt till SOS Alarm förr, och varje gång är det en obehaglig känsla. Jag blir kopplad till en sjuksköterska som säger att jag ska lägga kvinnan i framstupa sidoläge, och jag måste be någon på bussen hjälpa mig och chauffören. Trots att bussen är halvfull med människor, så har ingen erbjudit sig att hjälpa till. Jag hör någon mumla ”Hon är påverkad, så det är polisen som borde komma, inte ambulansen”. Jag blir lite irriterad på denna människas uttalande, men inser att det är mycket viktigare att hjälpa kvinnan än att börja tjafsa. Kvinnan vaknar till då vi lyfter henne från sätet ner på golvet. Ända tills ambulansen kommer sitter jag med telefonen vid örat för att hålla kontakten med SOS Alarm, och hela tiden håller jag kvinnans hand. Just då känner jag mig behövd på ett sätt jag aldrig känt innan. ”Vad du är gullig” säger kvinnan knappt hörbart, och mitt hjärta fylls med värme. För vad betyder egentligen ångesten över en tenta, då glädjen att få kunna hjälpa någon är så mycket större.

För världen är jag bara en betydelselös människa, men just då, för den kvinnan, var jag hela världen.  

Tillägnar dess bilder på sketån och lagunen, samt på torget där det alltid är fullt ös medvetslös, storstadsnissarna i min klass (ta inte illa upp, jag gillar faktiskt er).

Klockan är tre på fredagseftermiddagen och efter två timmars plugg har kemisterna varit nere på Landala Torg och köpt godis. Solen skiner och alla är på gott humör trots de kommande tentorna. På väg tillbaks till vår pluggsal går vi förbi en stor lövhög. Jag stannar upp och tittar lite på den för att sedan skutta dit och hoppa lite i den. ”Vad gör hon” tänker de andra kemisterna lite skeptiskt när de ser att jag inte längre går med dem. Jag lägger mig lövhögen, och hinner knappt vända huvudet mot mina vänner förrän deras skeptiska miner bytts till glada skratt och de springer mot mig och lövhögen för att följa mitt exempel. Allt detta känns som en enda lycklig filmscen i någon vänskapskomedi, och trots alla undrande och lite överseende miner vi får av andra teknologer som passerar oss så fortsätter vi att leka i lövhögen, för vi kunde inte bry oss mindre.




Det var återigen dags att ta tag i pluggandet, men efter ytterligare två timmar bestämmer sig någon att det är dags att gå ut igen så de flesta av oss hänger med. Denna gång är det lövkrig som gäller och jag kan ärligt påstå att jag inte haft så barnsligt kul sen jag flyttade till Göteborg. Men lövhögen lockar också, och helt plötsligt ligger vi där igen, tätt intill varandra och värmer oss bland löven i den vackra men dock lite småkyliga hösteftermiddagen. Hela utestunden avslutas med en lek, och då vi går tillbaks för att plugga inser vi att det gått bra mycket mer än en timme sen vi gick ut. De som går förbi har sett ganska roade ut av våra lekar, för vi går ju ändå på en ”seriös” högskola, men vi har så roligt att vi inte kan sluta.

Lördagsförmiddagen spenderas bland Tolstoj, Strindberg, Charles Dickens, systrarna Brontë och andra storheter på Högsbos bibliotek. På eftermiddagen drar jag till Torpahallen, för vet ni vad? Göteborg tar emot SÄVSJÖ på hemmaplan! Är det inte otroligt! Så jag drar dit för att uppleva lite hemmakänsla, och den infann sig verkligen. På eftermiddagen/kvällen var det återigen plugg innan man drog hem och somnade utmattad i sängen.

Söndagen började med en härligt stor frukost på Chalmers, och sedan var det dags för plugg igen. Satt i en tyst läsesal när Rebecca hör av sig och berättar att hon är i stan! Så jag rusar ner till Avenyn för att träffa henne och det blir en kort men härlig stund i en gammal väns sällskap. Tyvärr måste hon åka alldeles för snart, och jag är återigen på väg till Chalmers för att plugga. Väl där ansluter jag till ett gäng som pluggar i mc2-huset, och det har nog det coolaste inredet jag sett. Man fattar hur skabbigt kemihuset är när man har suttit där inne!

Som avslut, några sköna kemikommentarer från helgen!

Ska du se Lady Gaga?! Ska du byta till BT också eller?

                                                Karin (?)

Vafan skriver jag?! Vilket svin jag är!

Lukas skriver fel när han skriver av bevis

En gång dyrkade jag upp glasskåpen på systembolaget i Gislaved med en glasspinne

                                                                                   Stig

Oscar: En oktaeder har ju åtta sider.
Jag: Ja precis.
O: På tal om det så drack jag det nyss.
J: En oktaeder?!
O: Nej en cider.

Jag och Oscar när vi bygger molekylstrukturer med pennor

Nej. Nej, jag har inte tid att diska. Eller tvätta och städa. Nej, jag har inget socialt liv. När man pluggar 13, 14 ibland 15 timmar om dagen så är det omöjligt. Nej, jag vill inte göra kemimuntan eller mattetentan. Är jag redo för det? Nej. Och inte heller för högskoleprovet. Nej, bra matvanor har jag inte hört talas om på åtta veckor.  Nej, att träna finns inte på schemat. Och nej, jag tror inga studenter har det jobbigare i skolan än civilingenjörer och läkare.





Oscar "bygger" tredimensionellt koordinatsystem
under en av många pluggstunder

9000 tjejer är många. 9000 GALNA tjejer känns som ännu fler. Det är lördag kväll. Ladies Night. Tjejernas tjejkväll. Tjejigare än såhär blir det inte. Skandinavium badar i rosa ljus, det delas ut gratis choklad i dess gångar och under kvällen underhåller några av Sveriges hetaste killar. Det kan inte bli bättre, och själv känner jag mig som en lealös geléklump då Martin Stenmarck, Brolle, Andreas Johnson, Måns Möller, Steven Simons och fyra olidligt snygga dansare intar scen. Jag vet att är jag passiv under showen så kommer jag att svimma av snyggöverdos, så jag klappar händerna, jublar och dansar istället. För jag tycker att Martin Stenmarck är världens snyggaste man, att Brolle och Andreas Johson ser sjukt bra ut och att Måns Möller är så rolig så att man smälter. Om sanningen ska fram så vet jag inte riktigt vad jag ska göra med mig själv under showen. Jag blir helt vimmelkantig av lycka och då den är slut känns det som att jag är lite småfull. 

Men även bra saker har ett slut. Showen är över, kvällen är förbi och en ny dag har kommit, men lite av den känslan som jag hade under gårdagskvällen finns fortfarande kvar. Så om ni ser någon trippa fram med ett leende på läpparna och med små rosa moln under sig, så är det jag.

Vad har mer hänt då? Jo…



Såhär fin utsikt kan man ha om man pluggar kemi på sjunde våningen i fysikhuset.

Var ute och gick för första gången sen jag kom till Göteborg. Hade nästan glömt hur olidligt vacker världen är





Såg en filminspelning på håll idag!





Såhär kul kan man ha när man skriver labbrapport...




Och jag och Frida klarade MATLAB!!

Återigen söndag och söndagsångesten som jag bara hört folk prata om men aldrig upplevt har dessvärre omfamnat mig. Kommer bli en jobbig måndag som bl.a. kommer innefatta förberedelser inför labb. Dock så hoppas jag kunna ta mig till barockens rep på kvällen, här ska det förhoppningsvis börja spelas fiol igen! Idag har jag inte jättemycket att dela med mig av, bara lite tankar som jag inte orkar sätta ihop till en väl flytande text, så vi kör det i punktform istället:

·         En pizzeria på Axel Dahlströms Torg gör nästan lika goda kebabpizzor som på Gatuköket i Sävsjö. Och jag älskar dem för det.

·         Lycka är att ha en chokladansiktsmask samtidigt som man tittar på historien om ”VÄNNER”

·         Köpte 10 stycken cd-skivor i ett paket (visste alltså inte vilka skivor) för 25 kr, och det fanns ett och annat guldkorn. Så värt!

·         En tacksamhetens tanke skänker jag till:
 - mamma, som av någon konstig anledning frivilligt städade min lägenhet
- några tjejer som hittade min plånbok och letade upp mitt nummer på eniro, allt inom 5 minuter
- och till Alexandra. Vet att det var av någon speciell anledning men kan inte komma på vad, haha. 

·         Har insett hur mycket jag kommer sakna alla på kemi när jag slutar. Och det är lite jobbigt.
     

·         Världen är väldigt liten.

Då var det söndag i den första ”fria” helgen i Göteborg sen jag började plugga. Skulle gärna vilja ägna dan åt att dra omkring på bokmässan, men hinner verkligen inte. Det är nämligen plugg av periodiska systemet och av joner som står på schemat. Första riktiga duggan imorgon!

Lördagen ägnades också åt att plugga. I tio timmar, från tio till åtta, satt vi i skolan och försökte nöta in allt i behöver kunna tills imorgon. Det klart det blev lite mellansnack, lite skvaller och lite förtäring av diverse godsaker också, men överlag var det riktigt bra disciplin på oss. Själv ägnade jag de sista timmarna åt att göra två memoryn, ett med alla joner och ett med föreningar, och sedan satte vi oss ner för att spela. På bilden ses Frida, Kajsa och Alexandra på ett hörn, engagerade för fullt! Det tog väldigt lång tid så det blev tillslut att vi bara vände upp alla små lappar och försökte para ihop dem, men tanken var i alla fall god!
Vid åtta så kände vi som sagt att det fick vara nog, så då drog vi hem till Josefine, beställde hem pizza (man kan beställa pizza direkt hem till dörren i storstan!!) och snackade en massa hela kvällen. Det blev en riktigt bra och soft avslutning på en jobbig dag!

Som avslutning på detta inlägg vill jag rikta en liten tacksamhetstanke till Frida som var så snäll och verkligen, verkligen förberedde sig inför labben i onsdags för att hon visste att jag var så sjuk så att jag inte kunde tänka.

Nu ska jag fortsätta umgås med alla joner, grundämnen och föreningar i alla dess slag. Önska mig lycka till.

Har ju inte lagt upp en endaste bild här än, så tyckte det var dags nu.
Den berömda sentimentaliteten är återigen framme och därför lägger jag upp en bild från de tre idioternas baldag. Denna bild tillägnar jag Fanny och Linnéa. Mitt hjärta gråter över att inte få träffa er.

Lunginflammation. Härligt.
Saken är den att jag aldrig får feber, vilket gjorde att jag antog att jag inte var så sjuk. Men trots att jag inte har nån feber så måste jag haft feberdrömmar inatt. När jag vaknade låg nämligen Rubiks Kub bredvid mig i bäddsoffan tillsammans med den lilla trekanten som den står på. Och jag är helt säker på att den idag på morrnen inte såg likadan ut som senaste gången jag lekte med den (då hade jag nämligen nästan löst en sida). Jag måste alltså ha försökt att lösa den inatt, vilket jag dock inte har något minne av överhuvudtaget. Detta är ett tecken på hur sjuk jag måste vara. Om jag försöker lösa Rubiks Kub i sömnen, då är det illa!

Annars mår jag lite dåligt över valresultatet. Egoister i regeringen och rasister i riksdagen. Fy fan.

Nu ska jag ta och kurera mig. Sova, äta Ben&Jerrys-glass och läsa tidningen. Den starka hostmedicinen börjar verka nu, så känner mig lite snurrig. Fuck alkohol, cocillana is the shit! Googla det så får ni se vad jag menar.

Tre timmar och tio minuter. Så lång tid skiljer det mellan den stressade storstan och himmelriket på jorden. Vilken tid på dygnet den än är så pulserar Göteborg av liv, medan man på landet har tur om man ser folk ute efter klockan åtta på kvällen.  Då jag satt på tåget hem kände jag längtan efter landets lugn växa sig allt stakare för varje rälsmeter tåget la bakom sig, och då jag utanför Tenhult såg en buss från Jönköpings Länstrafik blev jag alldeles varm i hjärtat. När vi några minuter senare passerade ett fält med betande kossor var det nästan att jag började gråta.

Nu sitter jag alltså här, hemma, i mitt välbekanta rum, och det känns som om jag flytt till en annan planet. Här går tiden mycket saktare, här är allting lugnt.  Här kan jag slappna av. Och jag tror att det är anledningen till att min förkylning kulminerade igår. Har inte haft tid att vara riktigt sjuk de senaste veckorna, och igår då jag kom hem blev det som om allting släppte. Hade så ont i kroppen att jag inte kunde röra mig, och hostade gjorde jag värre än någonsin.

Då jag steg av tåget i Sävsjö kl 16.14 möttes jag av min lillebror. Vi gick genom stan hem. Vid torget packade några försäljare ihop efter torgdagen, ett butiksbiträde i en affär kände igen mig och hälsade mig välkommen hem, någon var ute och gick med hunden och några bilar var ute på vägarna. Annars var det helt lugnt. När vi gick där så insåg jag; det är här jag borde vara, det är här jag hör hemma. Inte just i Sävsjö kanske, utan i småstan i allmänhet. Att jämt ha mycket folk runt omkring mig är inget som passar mig, och att inte ha närhet till landet är nog en av de saker jag kommer må dåligt över under fem eller sex år i Göteborg.  Annars så känner jag mig ganska känslokall i storstan. Jag har inte haft något riktigt glädjerus sen jag flyttade dit, och jag har heller inte mått riktigt, riktigt dåligt. Det känns nästan som om jag inte lever överhuvudtaget. Jag hoppas dock att detta faktum kommer ändras snart.

Home sweet home

Ont i magen, illamående, igentäppt näsa och halsont. Är sjuk och det är inte kul. Det måste ju vara någons/någots fel, så jag skyller på MATLAB.

Imorgon åker jag hem. Hem till sketån, korv- och snuslukt, billigt godis, god mat och lugnet. Det ska bli så fruktansvärt skönt. Känns som om jag gått och hållit andan nu i sex veckor, och imorgon kan jag äntligen andas ut.
Skolan då. Finns inte så mycket att säga om den faktiskt. Lika tungt ”som vanligt”. Jag tyckte att det var grymt jobbigt på gymnasiet, men jag insåg verkligen inte hur bra jag hade det. Saknar mina två idioter såklart, hur vi brukade sitta och snacka skit i grupprummet, i soffan, eller i nått klassrum någonstans och hur vi fick klasskamraterna att höja på ögonbrynen åt vår sjuka humor. Jag kommer leta, men jag kan sätta allt smör i Småland på att jag inte kommer hitta några lika bra som er. Jag saknar Åke och Birgitta också, och så saknar jag faktiskt att arbeta med projektarbetet.

Det händer inte så mycket intressant i mitt liv nu. Det är skolan som gäller liksom. Försöker att ha ett liv utanför den, men det är svårt. Ska i alla fall försöka att hitta någon dansförening jag kan gå med i, skulle vara grymt roligt!

Nu ska jag packa ner datorn i min enorma resväcka. Nästa gång vi hörs är jag hemma.


May be surrounded by
A million people I
Still feel all alone
I just wanna go home

Lördagen den 11 september. Nollfinalen. Allt som jag har trott på i fyra veckor raserades på en enda kväll. Chock blandades med lite, lite förnedringskänsla. Hur lyckades dom?

Efter fyra veckor är jag alltså ute ur den lilla nollningsbubbla jag levt i. Jag inser att jag är långt efter i både kemin och matten och jag inser också att jag inte varit hemma på snart sex veckor. Därför drar jag till Sävsjö i helgen för att sova, äta gott, gå på kalas, plugga, köra bil, gå på stan och köpa på mig billigt godis (det är ju svindyrt här).

Skolan är tung nu. Inget tvivel om den saken. Vet inte om jag kommer ta mig igenom det här och fortfarande vara vid mitt sinnes fulla bruk. Jag ska dock kämpa, eller i alla fall försöka kämpa. Det är svårt då man inte riktigt vet vad det är man sysslar med.

Ett kort litet inlägg fick detta bli. Strax drar jag till skolan. En sista sak bara; det regnar alltid i Göteborg.


För jag blir så dum av dig