Drama på Högsbohöjd
För en vecka sedan fyllde hon 50 år. Kvinnan, som till synes livlös satt på bussen vid Fyrktorget då jag steg på. Om man tittade riktigt noga kunde man dock se hur bröstkorgen sakta hävda sig upp, och ner. Så andades, det gjorde hon. ”Skönt”, tänkte jag. ”Hon har väl bara råkat somna.” Jag tittade ner på mina händer för att inspektera ett hål i mina vantar, och då jag sedan tittar upp står busschauffören vid kvinnan. Han ruskar om henne frågar hur hon mår, men hon vaknar inte. Han ruskar om henne igen, men kvinnan är inte kontaktbar. Nu har bussen hunnits fylla på, det är dags för bussen att avgå. ”Ska jag ringa 112?” Förvånad över mig själv halar jag fram telefonen ur fickan. ”Ja, gör det” säger busschauffören. Jag knappar in numret med van hand. Jag har ringt till SOS Alarm förr, och varje gång är det en obehaglig känsla. Jag blir kopplad till en sjuksköterska som säger att jag ska lägga kvinnan i framstupa sidoläge, och jag måste be någon på bussen hjälpa mig och chauffören. Trots att bussen är halvfull med människor, så har ingen erbjudit sig att hjälpa till. Jag hör någon mumla ”Hon är påverkad, så det är polisen som borde komma, inte ambulansen”. Jag blir lite irriterad på denna människas uttalande, men inser att det är mycket viktigare att hjälpa kvinnan än att börja tjafsa. Kvinnan vaknar till då vi lyfter henne från sätet ner på golvet. Ända tills ambulansen kommer sitter jag med telefonen vid örat för att hålla kontakten med SOS Alarm, och hela tiden håller jag kvinnans hand. Just då känner jag mig behövd på ett sätt jag aldrig känt innan. ”Vad du är gullig” säger kvinnan knappt hörbart, och mitt hjärta fylls med värme. För vad betyder egentligen ångesten över en tenta, då glädjen att få kunna hjälpa någon är så mycket större.
För världen är jag bara en betydelselös människa, men just då, för den kvinnan, var jag hela världen.
