Huvudet På Spiken

När jag flyttar kommer jag, förutom de självklara sakerna som min familj och mina vänner, sakna:

-          Vår trädgård

-          Ljudet av andra människor i bostaden

-          Min lön

-          Det faktum att jag kan gå runt kvarteret och då besöka tre av mammas syskon

-          Landet

-          Kor

-          Våffelkvällar ute i Komstad

-          Att inte kunna använda idiot som en kärleksförklaring till mina vänner (Fanny och Linnéa, känn er träffade)

-          Spontandans i köket med min lillebror

-          Att kunna gå eller cykla dit man vill

-          Avsaknaden av trafikljus

MEN, jag kommer även uppskatta:

-          Tystnaden

-          Att lösa melodikrysset på lördagsmornarna (inte möjligt nu p.g.a. att jag jobbar)

-          Att spela vilken musik jag vill när jag vill

-          Friheten att göra vad jag vill när jag vill

-          Ett alldeles eget hem

-          Att det rör sig folk ute efter klockan åtta på kvällen

-          Att klara sig själv och att bli vuxen

-          Att bo nära David och Anna, min kusin och hennes pojkvän

-          Beyond Retro


Har insett en sak som jag aldrig trodde att jag skulle komma fram till: Jag känner att blir jag erbjuden en plats på Industriell Ekonomi vid Linköpings Universitet (det program jag nästan grät över att jag inte kom in på), så tänker jag faktiskt inte ta den. Kemiteknik känns rätt. Tror jag...

I förrgår fick jag en lägenhet i Göteborg. Det känns som flera veckor sedan. För ca 3 veckor sen fick jag veta att mina gymnasiebetyg är tillräckligt bra för att jag ska kunna gå på Chalmers i 5 år. Det känns som flera månader sedan. Nu när det väl är dags, flytten, som jag har planerat länge för och som min mamma har planerat ännu längre för (hon behöver bearbeta det säger hon, och därför planerat i typ 2 år), så känns det som om tiden saktar ner. Det känns nästan som om tiden håller på att stanna. För att för varje dag som går så går tiden långsammare och långsammare. Det är nästan som om mitt liv håller på att ta slut. Det känns nästan som att en liten del av mig ska dö.

Under sommaren har jag planerat, fixat och ordnat inför det faktum att jag inte ska bo kvar på Mossgatan längre. Jag har satt in alla kort som legat slängda överallt i fotoalbum. Jag har organiserat alla mina papper så att jag vet exakt vart de ligger. Jag har städat ur garderober och lådor, skänkt bort 18 säckar med kläder och köpt grejer som jag vet att jag kommer komma att behöva i mitt nya hem. Jag har helt enkelt ägnat sommaren åt att börja ett nytt liv i Göteborg, om än på avstånd i lilla Sävsjö.

Så, om en vecka och tre dagar är det dags. Flyttlasset går och från och med 9 augusti är Mossgatan 8 i Sävsjö inte mitt hem längre. Och från och med den 1 augusti är min officiella adress Idas Gård 13 Läg 152, 414 83 Göteborg. Skriv gärna!

Mamma, pappa och Anton kommer under några dagar hjälpa mig att städa, flytta in saker och skaffa nödvändiga möbler, sedan, på torsdagskvällen eller på fredagen, kommer de att åka och lämna mig kvar. Jag kommer vara ensam i MIN lägenhet. Så, eftersom jag inte börjar förrän tisdagen den 17 augusti, så har jag gjort en lista i mitt huvud på saker jag vill göra de dagar då jag bara kommer ha mig själv som sällskap. Jag ska:

-          Ägna en eftermiddag åt att bara åka spårvagn och buss, för att lära känna staden liksom

-           Baka chokladmuffins i mitt blommiga förkläde (en flickdröm att få baka i sitt eget hem)

-          Hälsa på min bror och hans flickvän

-          Hälsa på min kusin och hennes pojkvän

-          Gå runt på Campus Johanneberg

-          Hitta närmsta snabbköp och

-          Komma på smidigaste vägen dit

-          Gå runt i kvarteret för att lära mig hitta

-          Kolla vilken väg jag ska gå för att komma till närmsta spårvagnshållplats

-          Gå till den där second hand-affären som jag besökte förra gången jag var i Göteborg

-          Försöka komma på smidigaste sättet att ta sig till Götaplatsen eftersom vi ska samlas där första dan  

-          Cykla

Jag vet inte vilken form min hemlängtan kommer ta. Jag vet dock att jag alltid kommer ha en axel att gråta mot ifall jag skulle behöva, antingen min storebrors eller hans flickväns, eller min kusins och kanske hennes pojkväns. Men de har ju också egna liv, och jag vill liksom inte tränga mig på. Men det kommer gå bra, det vet jag.

En sista tanke bara: Regnvädret är underskattat! Att cykla i det är underbart =)

Idag, tisdagen den 6 juli 2010, var en speciell dag. En dag då jag verkligen förvånades över mig själv.  En dag då jag gjorde ett medvetet val som jag aldrig i hela mitt liv gjort innan. ALDRIG i hela mitt liv. Klockan var 20.10. Lite snabbt gick jag in på tv-guidens hemsida för att kolla vad som skulle gå på tv. Då kom första chocken – Allsång på Skansen sändes ikväll. Andra chocken – det hade redan börjat. Jag som aldrig har missat att det är Allsång på Skansen en enda tisdagskväll i hela mitt liv hade nu helt förträngt att det skulle sändas. Då kom tredje chocken – jag bestämde mig för att inte titta. Jag har sett vartenda program av Allsång på Skansen sen jag föddes, 5-åriga jag slutade självmant att leka på gården kl 19.55 varje tisdagskväll för att kunna se det, 10-åriga jag sa nej till att leka med mina nya grannar p.g.a. att det sändes och 15-åriga jag ville inte hänga med kompisar på tisdagskvällarna bara för att det var Allsång på Skansen på tv. Nu är jag 19. Själva konceptet älskar jag fortfarande. Men det blir aldrig som det var förr. Då Lasse Berghagen var programledare. Han gjorde det till det bästa programmet under hela veckan. Men nu… Det är barnsligt, krystat, långtråkigt, oövat och stelt. Anders Lundin drar ner mitt älskade Allsång på Skansen i skiten, och jag kan för allt i världen inte titta.

Jag drömmer om ved, allt jag äter smakar trä och människor jag möter ser ut som vandrande pinnar. Eller vänta, det sista beror ju inte på att jag har float ved i två dar, utan det beror på vårt UTSÉENDEFIXERADE SAMHÄLLE.

Jag hatar trä nu. Pappa påstår att all ved är grunden till mitt varmvatten och att jag därför måste hjälpa till, men jag är tveksam.  Jag menar, det kan ju inte gå åt SÅ mycket ved till en dusch på 20 minuter på högsta värme sju gånger i veckan. Dessutom flyttar jag snart, mina föräldrar slipper att försörja mig, och därför tycker jag att jag borde slippa hjälpa till eftersom jag inte kommer få nytta av veden. Men eftersom jag är en väldigt godhjärtad person så hjälpte jag dem ändå.

Mina föräldrar tjatar jämt om hur billigt allt kommer bli när jag flyttar. El, vatten, mat. Det är nästan så att de är MISSTÄNKSAMT glada. Men jag vet att de innerst inne är ledsna. Någonstans, långt, långt, långt inne i mina föräldrars hjärtan så tror jag att det finns en sorgklump. Själv tycker jag att de kan skicka upp pengarna som de sparar till mig. Då känns det kanske inte som att jag har flyttat och då slipper de vara ledsna. Men de går inte med på det, konstigt nog.

Nu ska jag gå och nörda mig ett tag. Ska läsa en bok om tal. Tre år på NV-programmet har förstört mig totalt, men jag kunde inte bry mig mindre.

Vart tog min tonårstid vägen? Hur kunde jag så snabbt bli 19, bli vuxen, men fortfarande känna mig som 15? Och trots min ålder, varför skriver jag ner det jag varit med om i en rosa, luddig bok med Nasse på som jag fick när jag var 9?
Frågor för stora att svara på, frågor för stora att greppa. Hela liver är svårt att greppa just nu.
I skrivandets stund är klockan 22.58, och jag sitter och skriver ner detta i ett word-dokument. Vill inte skriva det direkt i bloggen. Vill känna tryggheten i att datorn rättar mina misstag i samma ögonblick jag gör dem. Vill inte göra fel.
Läste precis ut en bok skriven av Katarina von Bredow. Har läst den innan. Älskade den då, älskar den nu. Vissa böcker blir man aldrig för gamla för, fast samhället säger att man borde. Boken är klassad som ungdomsroman, för barn och ungdomar mellan 13 och 19 år. Om 10 månader är jag i samhällets ögon för gammal för att läsa den, lika bra att läsa den nu när jag ”får”. Efter det beslutade jag mig för att ta upp min uråldriga dagbok ur byrålådan och sammanfatta det gångna året, det kanske mest händelserika året i mitt liv. Kom en liten bit på vägen, men tröttnade på att skriva när jag hade sammanfattat Sonja Kovalevsky-dagarna. För trots att detta år varit så otroligt smärtsamt många stunder så vill jag inte glömma, jag vill minnas, lära mig av mina erfarenheter.
 När jag bäst satt där, med dagboken framför mig, så insåg jag att jag inte skrivit i min blogg på 2 månader. Har inte haft lust, inte orkat. Men så plötsligt kände jag suget i fingrarna, saknade känslan av tangenterna mot mina fingertoppar då de sökte de rätta bokstäverna och i verkligheten formulerade de meningar min hjärna redan formulerat. Msn och facebook finns ju, kanske ni tänker. Inte samma sak. Inte på långa vägar. ”Att skriva” är för mig ett begrepp. På msn och på facebook så vill jag inte påstå att jag skriver, jag snarare kommunicerar. Begreppet ”att skriva” betyder för mig att skriva med hjärtat, att skriva innerligt. Att skriva det man för stunden tänker, känner. Att skriva för att man har lust, inte för att man måste. Min skrivarglädje har varit död ett tag, men helt plötsligt började den att smått vakna till liv. Som en knopp på ett träd en vår, som bara väntar på att få blomma. Snart kanske den slår ut, eller så bestämmer den kanske sig för att vila lite till. Jag har ingen brådska. Det får komma när det kommer, om det kommer.

Klockan är nu 23.26. Nu skriver jag inte mer. Jag har helt enkelt inte lust. Kanske kommer jag uppdatera min blogg, kanske inte. Jag kommer göra det om jag får lust, inte för att jag måste.