Huvudet På Spiken

Under hela högstadieperioden såg folk ner på mig då jag var mig själv. Jag passade inte in i mallen så att säga. Jag gillade mig själv, den jag var, men att va mig själv var aldrig bra nog i andras ögon.

Så när jag började på gymnasiet så tänkte jag att nu, nu skulle jag bli en annan människa, jag ska bli den människa som alla runt omkring mig vill att jag ska vara. Jag ska bli en människa som både jag och andra gillar. Grejen var bara den att det inte funkade riktigt. Visst, jag utvecklades väl som person under gymnasiet, men jag var fortfarande mig själv. Jag passade fortfarande inte helt in i mallen. Däremot märkte jag att det fanns de som gillade mig, trots att jag var den jag var. Det fanns till och med de som gillade mig riktigt mycket, de som nu är mina närmsta vänner.

När jag nu skulle börja på universitetet så funderade jag mycket på hur jag skulle kunna bli den jag alltid velat vara. Jag hade en plan på hur jag skulle agera för att få folk att tro att jag egentligen var den jag under fyra år tänkt att jag ska bli. Saken var bara den att detta inte heller funkade, min plan glömdes bort totalt.

Imorgon är tre veckor sedan som jag började på Chalmers. Under denna tid har jag insett att den person som jag velat bli i fyra år är helt enkelt mig själv. Och det fina är att här på Chalmers får jag vara mig själv utan att det finns några mallar jag känner att jag måste följa. De personer som jag brukar hänga med i min klass gillar alla mig som jag är, inte som någon de vill att jag ska vara. Under tre veckor på Chalmers har jag fått mer självförtroende än jag någonsin haft under hela mitt liv, och tanken på att någon gillar mig TROTS att jag är den jag är har nu bytts ut mot tanken att folk gillar FÖR ATT jag är den jag är.