Äntligen hemma
Tre timmar och tio minuter. Så lång tid skiljer det mellan den stressade storstan och himmelriket på jorden. Vilken tid på dygnet den än är så pulserar Göteborg av liv, medan man på landet har tur om man ser folk ute efter klockan åtta på kvällen. Då jag satt på tåget hem kände jag längtan efter landets lugn växa sig allt stakare för varje rälsmeter tåget la bakom sig, och då jag utanför Tenhult såg en buss från Jönköpings Länstrafik blev jag alldeles varm i hjärtat. När vi några minuter senare passerade ett fält med betande kossor var det nästan att jag började gråta.
Nu sitter jag alltså här, hemma, i mitt välbekanta rum, och det känns som om jag flytt till en annan planet. Här går tiden mycket saktare, här är allting lugnt. Här kan jag slappna av. Och jag tror att det är anledningen till att min förkylning kulminerade igår. Har inte haft tid att vara riktigt sjuk de senaste veckorna, och igår då jag kom hem blev det som om allting släppte. Hade så ont i kroppen att jag inte kunde röra mig, och hostade gjorde jag värre än någonsin.
Då jag steg av tåget i Sävsjö kl 16.14 möttes jag av min lillebror. Vi gick genom stan hem. Vid torget packade några försäljare ihop efter torgdagen, ett butiksbiträde i en affär kände igen mig och hälsade mig välkommen hem, någon var ute och gick med hunden och några bilar var ute på vägarna. Annars var det helt lugnt. När vi gick där så insåg jag; det är här jag borde vara, det är här jag hör hemma. Inte just i Sävsjö kanske, utan i småstan i allmänhet. Att jämt ha mycket folk runt omkring mig är inget som passar mig, och att inte ha närhet till landet är nog en av de saker jag kommer må dåligt över under fem eller sex år i Göteborg. Annars så känner jag mig ganska känslokall i storstan. Jag har inte haft något riktigt glädjerus sen jag flyttade dit, och jag har heller inte mått riktigt, riktigt dåligt. Det känns nästan som om jag inte lever överhuvudtaget. Jag hoppas dock att detta faktum kommer ändras snart.
Home sweet home
